.

För tre år sedan bestämde jag och och min dåvarande ganska nyfunna vän Maria att vi skulle försöka oss på att julpyssla lite. I första hand tänkte vi på dörrkransar. När vår pysseldag var kommen smög vi ut i närmsta grönområde i samhället där Maria bor för att knycka åt oss lite granris. Mitt upp i letandet kom barn på tal och vi båda började fnissa åt att vi faktiskt hade det på våra livskartor inom en snar framtid.
Efter det var det aldrig så att vi diskuterade hur vida det gick med planerna utan vi var båda neutrala i ämnet. Jimmy & jag hade ju dessutom bokat en resa till Cypern med några andra vänner, så barn inom så kort tid var inte vad vi räknat med.

Redan året därpå när vår årliga pysseldag infann sig hade vi varsin son med bara tolv dagars mellanrum. Vi hade sagt att "i år går det nog inte lika bra med pysslandet med tanke på att vi har två små killar att anpassa oss efter.
Men nej då, vi lyckades pyssla lika bra även det året!

I dag är det vår årliga pysseldag & hela familjen Fredriksson kom över till oss för lunch och julmys. Även i år sa vi att det skulle bli svårare att pyssla i ro med tanke på att barnen numer springer runt själva! Men nejdå, den ena lekte snällt med dammsugaren medan den andra sov sött i pappans famn.

Det känns mysigt att ha en liten tradition med vänner, framförallt med tanke på den lilla historien bakom. Att det dessutom skapat en livslång vänskap värmer i hjärtat!